En stressfraktur, även kallad utmattningsfraktur, är en liten spricka i benet som uppstår till följd av upprepad överbelastning över tid. Det är en typ av överbelastningsskada där benet inte hinner reparera sig mellan belastningarna, vilket leder till att små mikrosprickor byggs upp och till slut kan utvecklas till en fraktur. Stressfrakturer drabbar framför allt personer som snabbt ökar sin träningsvolym eller tränar väldigt ensidigt utan tillräcklig återhämtning.
Det är viktigt att förstå att stressfraktur inte är en akut skada som sker vid ett specifikt tillfälle, utan en gradvis utveckling– ett spektrum av skador som börjar med en stressreaktion i benet (benödem), fortsätter med mikrosprickor och i värsta fall leder till en komplett spricka om man fortsätter belasta utan vila.
De allra flesta stressfrakturer uppstår i nedre extremiteten, framför allt i skenbenet (tibia), tarsalben (25%) och mellanfotsbenen (9%). Andra vanliga platser är vadbenet (fibula) och femur (lårbenet). Ungefär 50% av alla stressfrakturer sitter i tibia.
Symtom på stressfraktur
Symtomen på stressfraktur utvecklas gradvis och är ofta lätta att ignorera i början. Ett vanligt tecken är att smärtan kommer efter aktivitet snarare än direkt under träning, och att den först går över med vila men kommer tillbaka nästa gång du belastar området.
Typiska symtom:
Lokal smärta
Ömt vid beröring
Ökande molande smärta
Smärtan kommer ofta smygande dagen efter skadan uppstod
Värre vid belastning och bättre i vila i början. Kan sedan göra ont även i vila och på natten.
Svullnad och rodnad
Hur uppstår en stressfraktur?
Benet är en levande vävnad som hela tiden befinner sig i en balans mellan mikrosprickor och reparation. När vi tränar utsätts benet för krafter som stimulerar nybildning och stärker skelettet – men om belastningen blir för hög eller vilan mellan passen är för kort, hinner inte benet reparera mikrosprickorna. Då börjar dessa små sprickor att sprida sig, och om träningen fortsätter utan justering kan de till slut smälta samman till en stressfraktur som syns på röntgen.
Enkelt uttryckt sker skadan i tre steg:
- Initiation – mikrosprickor bildas vid belastningspunkter
- Propagation – sprickorna växer när belastningen fortsätter
- Fraktur – sprickorna går ihop till en tydlig spricka
Riskfaktorer för stressfraktur inkluderar:
Snabb ökning av träningsvolym, intensitet eller frekvens
Träning på hårt underlag (t.ex. asfalt, betong)
Felaktiga eller utslitna skor som minskar stötdämpningen
Anatomiska faktorer (högt fotvalv, plattfot, benlängdsskillnad)
Näringsbrist (t.ex. lågt intag av kalcium eller D-vitamin)
Kvinnligt kön och hormonella faktorer (t.ex. menstruationsrubbningar, låg bentäthet)
Behöver jag röntga?
Diagnosen kan ofta ställas kliniskt, men bilddiagnostik används för att bekräfta. Vanlig röntgen visar ibland inget i början, eftersom det kan ta 2–6 veckor innan förändringar syns. Detta för att stressfrakturer oftast är väldigt tunna och inte fångas upp vid röntgen. Det som senare syns på röntgen är resultatet av själva läkningsprocessen (kallusreaktion), därav att det tar några veckor innan röntgen visar något.
Om röntgen är normal men misstanken är hög, är magnetkamera (MR) den bästa metoden – den kan visa stressreaktioner i benet redan efter några dagar. I vissa fall används även scintigrafi eller CT, men dessa metoder är mer specialiserade.
Behandling av stressfraktur
Lösningen för att bli av med stressfrakturen är inte vila, utan istället gradvis ökad träning utan smärta. Detta kan innebära att själva träningsformen får bytas ut till ett alternativ under en period. För löpning kan det vara t.ex. crosstrainer, cykling, vattenlöpning eller liknande. Sedan återgår man till aktiviteten och långsamt ökar belastningen genom att bland annat börja med längre tid mellan träningspass och kortare pass. Det är alltid individuellt hur skadan behandlas, men generellt är det smärtan som styr och var den sitter. Att smärtan styr beror på att om det gör ont vid någon aktivitet så innebär det att mekaniska krafter påverkar sprickan, vilket kan leda till att sprickan blir större eller påverkar läkningsprocessen om man ignorerar smärtan och fortsätter ändå.Sammanfattningsvis:
Hur lång tid tar det för stressfrakturen att läka?
För stressfrakturer i fot och underben är det vanligtvis 4-8 veckor, men kan även ta upp till 12 veckor. I vissa fall kan det även ta längre tid beroende på lokalisationen av skadan och kan behöva bedömas av ortoped.
Återgång till aktivitet – stegvis och individanpassat
När smärtan har försvunnit i vila och vid lätt belastning påbörjas en gradvis återgång:
- Kortare promenader
- Stegrad gånglängd
- Introduktion av korta joggingintervaller
- Stegrad löpning med ökande tid och intensitet
- Återgång till full träning när du är helt smärtfri under och efter aktivitet
En tumregel är att öka träningen max 10% per vecka. Det är också viktigt att stärka relevanta muskelgrupper (höft, bål, vad) och arbeta med balans och koordination.
Förebygg stressfraktur
Behandlingen handlar inte bara om att vila, utan också om att identifiera och åtgärda de riskfaktorer som bidragit till skadan – till exempel träningsupplägg, utrustning, kost eller teknik. Genom att ta hänsyn till dessa faktorer minskar risken för återfall och skadan kan bli en lärorik paus snarare än ett hinder.
